Igår hade vi glöggafton hemma hos oss. Det var mycket trevligt med en himla massa gamla goda vänner, men nåväl det är en annan historia. Jag gav bort den stora krukan med ett av de senaste planterade fröerna i till min goda vän Maggan. Hon blev superglad, tänker som jag att det är en riktigt häftig växt. Samtidigt slängde hon ett öga på mina andra planterade alrunor och där hade ett litet skott börjat ta sig upp, tro det eller ej. Undrar om det är det fröet jag planterade samtidigt som hennes eller om det är ett annat som tagit lång tid på sig? Minns inte riktigt vilken jag satte i vilken kruka. I Maggans hade det inte kommit upp några än. Jag ska be henne att höra av sig med hur det går och håller tummarna för att hennes också snart tar sig ovan jord. Hoppas även att hon vill bidra med lite bilder till bloggen när den lille tittar upp.
Det är så spännande med alrunefrön (och plantering överhuvudtaget). När man inte har barn är det ändå som om man får moderskänslor ibland. Löjligt, för det är ju bara ett litet, litet frö, men i alla fall. Jag vet fortfarande inte riktigt hur jag nu ska hålla liv i plantan som kommit upp. De dör ju hela tiden. Kanske ska testa med växtnäring... eller varför inte den övernaturliga varianten där det föreslås att man ska vattna med mensblod och/eller sperma. Vet inte riktigt om det kan föra nåt med sig, men man vet ju aldrig. Hade så hemskt gärna velat att roten ska klara sig och inte dö. Tills det lilla fröet har kommit upp helt så att jag kan komma på ett mer passande namn för det så ska jag kalla det Halvar här på bloggen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar